torsdag, augusti 09, 2007

Underbart att scrappa?...

...nja, inte idag i alla fall.

Från en dag av eufori till total kaos i huvudet..
Idag har varit totala motsatsen till igår.
Min kreativitet eller bristen av det speglas av mitt humör. Är jag glad så går det som en dans, mår jag inte så bra så är det som att dansa balett med träskor.

Har fått min fotobeställning från Crimson,
min snälla lillasyster handlade massa band och papper till mig från Magnolia, pappersskäraren är lagad..
och ändå är allt fel, fel, fel.

Det mest frustrerande med depression och rehabiliterings tiden efter är den eviga berg och dalbanan. Upp och ner som en jo-jo. Inte undra på att man blir helt vimsig i huvudet.

Humörsvängningar?!
Jajamänsan!

Vad jag oroar mig för är hösten. Har en tid till försäkringskassan nästa vecka och då skall planerna för framtiden ritas upp.
Vad ska jag göra med mitt liv?
Vad kan jag göra för att må bättre?
När kan jag börja jobba eller studera igen?
När orkar jag heltid?
När blir jag frisk?

Finns det inget mirakel-piller eller en dunderkur som gör mig "normal" igen?

Igen?.. det är så länge sedan att jag vet inte hur man är normal, eller hur ett normalt vardagsliv ser ut.

Tanken på heltidsstudier eller heltidsjobb med krav, måsten och förpliktelser får mitt hjärta att rusa, kroppen att stänga av och det blir svårt att andas.
Kan den stora elefanten som sitter på mitt bröst parkera någon annanstans?!

Om man kan bränna ut sig på att vara en "duktig flicka"?,
så är det just det jag gjorde (då, för länge sen).

Vad kan jag säga mer än att jag har inga svar och idag har varit en riktig bajsdag. Det enda jag vet säkert är att jag måste fortsätta kämpa. Det kommer ju trots allt en ny dag även efter dåliga dagar.

godnatt, puss&kram och allt det där.

4 kommentarer:

Zarah sa...

Been there, done that, got the t-shirt. :(
Just det där som du beskriver - det är helvetet på jorden. Det spelar liksom ingen roll hur snäll man är och hur många himlar man förhoppningsvis förtjänar att komma till, när man lever mitt i en mardröm.

Hoppas att det släpper snart - att du åtminstone får scrappa - det brukar vara skön terapi!
*kramar försiktigt på*
"Krya på dig" - eller vad man säger?

Gunilla.F sa...

Utan att nu kunna din historia så vet jag att det tar tid. Både att hämta sig men framför allt att komma fram till att man kanske aldrig mer blir den man var. Det är dock på gott o ont!!

Är sjukpensionär o det tog mig dryga 2 år innan jag kunde säga det till folk som jag inte kände. Har även varit hemma från jobbet, 8 år idag, o visst vill jag bara jobba men just nu går det inte.

Lycka till med besöket hos Försäkringskassan. Ska tänka på dig o hålla en tumme att det går åt rätt håll! Kram, Gunilla.F

Malin sa...

Tittade in till dig via Muhrens sida. Vad jobbigt för dig att må så dåligt, det tar ju såå på en. Jag gick i väggen rejält för två år sedan men hämtade mig ganska snabbt o var tillbaka på jobbet efter 3 månader. Hoppas verkligen att du snart kommer tillbaka till ditt vanliga jag snart o får må riktigt gott. Kram på dej! Malin

Anonym sa...

Glöm inte fråga vad DE kan göra för dig! Det är det de är till för. Att hjälpa dig, inte ställa orimliga krav. Kom ihåg det!

Sanna